Tillbaka

Tillbaka i en omodern liten etta i en enslig del av Norges västland. Jag känner mig nöjd efter en skön dag på jobbet och en joggingtur i ett vackert landskap. Fjällen och fjordarna utgör ett så vackert landskap att det ibland känns övermäktigt att ta in. Min käreste (som det så vackert heter här i Norge) ligger och läser på sängen och allt är egentligen som det ska vara.

Jag lyssnar på Bob Dylan och känner som ofta ett visst vemod att jag inte har fått uppleva den tidens aktion för en bättre värld. Kan dock med värme tänka tillbaka på unga kvällar, djupa diskussioner om det som betydde något och rödvin med en nära vän.

Vi jobbar och bor så gott som på en psykiatrisk klinik och gränsen mellan det normala och onormala suddas ut mer och mer för var dag. Men vad är normalt? Och vad skiljer egentligen mig från de patienter jag möter på jobbet? Jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet att jag unnats det liv jag lever och undrar hur jag på bästa sätt ska kunna bidra och bistå i framtida arbete och leverne.